Den försvunna kungabysten

20 Jan

Skulpturen jag nu skall skriva om kvalar egentligen inte in på bloggen – och det av två orsaker. Dels är det ingen helfigursskulptur och dels har jag inte ännu sett den med egna ögon. Men historien om hur jag, med hjälp av flera andra, uppdagade historien kring Sveriges äldsta kungaskulptur som varit placerad utomhus är onekligen spännande!

Det började när jag startade med att nysta kring vilken skulptur av en svensk kung eller drottning som var den absolut äldsta. Gustaf Wasa-statyn utanför Riddarhuset var den jag hittills funnit var äldst, den invigdes på 1770-talet. Men via olika källor stötte jag på att ingen mindre än Fredrik I (kung 1720-1751) skulle ha haft en ”bröstbild”, d.v.s. byst gjord under sin egen levnad och den skulle ha varit placerad i Kungsträdgården under en tid på 1700-talet.

Men var fanns bysten nu? Efter en del efterforskningar lyckades jag faktiskt, på Stockholmskällans utmärkta nättjänst, hitta ett fotografi på den tagen i Finska kyrkan, som ligger ett stenkast från Kungliga Slottet, 1902. Bysten hade alltså någon gång flyttats dit. Men när, och varför?

Fredrik I 1

Under min tid som amatördetektiv inom detta ämne fick jag ovärderlig hjälp av mycket kunniga medlemmar på det historiska nätforumet skalman.nu. Där fick jag till slut information om att Historiska museet hade ett fotografi på sin internetdatabas på sockeln som bysten stått på, taget år 2000. Jag gick genast in och tittade på nämnda sida och upptäcker deras egen kommentar ”Var är bysten?” Uppenbarligen hade alltså åtminstone sockeln, och då förmodligen också bysten, någon gång flyttats från Finska kyrkan till Historiska museets magasin. Men Historiska museet verkade alltså inte själva veta var bysten befann sig idag! Jag skrev genast e-post till Historiska museet och frågade om de kanske trots allt visste mer.Fredrik I 4

Innan jag hann få svar ifrån dem visade sig dock en av medlemmarna på Skalman sitta inne med ovärderlig information. Han hade sett en artikel i Dagens Nyheter för några år sedan där en reporter varit på samma ”uppdrag” som jag. Han hade till sist lyckats lokalisera bysten till Östra trappan på Kungliga Slottet, där den står uppställd idag. Mysteriet om var den befann sig var alltså till sist löst! Historiska museets svar kom snart därefter och de bekräftade att bysten flyttats till Slottet 1959.

Efter ytterligare lite efterforskningar lyckades jag få en någotsånär klar bild över bystens historia och var den befunnit sig genom åren. Den tillverkades troligen redan innan Fredrik I blev kung, förmodligen på tidigt 1710-tal troligtvis av konstnären och bildhuggaren Andreas Schlüter. Var bysten befann sig de första åren är oklart, men på 1720-talet flyttades den till orangeriet på Karlberg. När man på 1760-talet gör om i Kungsträdgården och ersätter en ”vattenkonst”, förmodligen någon slags damm eller fontän, mitt i parken med en gräsplätt, då placeras bysten där. Bara några år senare överförs bysten och sockeln till Finska kyrkan, där den verkar stå ända till 1945 då man magasinerar bysten och sockeln på Historiska museet. 1959 är det någon på Slottet, kanske Gustaf VI Adolf, som uppmärksammar att bysten står undangömd och bortglömd i Historiska museets magasin. Den flyttas då till Slottet där den ställs upp i Östra trappan. Och där står den alltså än idag.

Fredrik I 3

Det är roligt att just Fredrik I fått äran att vara Sveriges första utomhusskulptur över en kung. Han var ju en kung som inte satt alltför stora personliga spår i den svenska historien. Han började som duglig krigare under Carl XII:s krig och gifte sig med dennes syster Ulrica Eleonora (d.y.). Vid Carl XII:s död var det en och annan som misstänkte Fredrik att vara den som anstiftat mordet, men ingenting har någonsin bevisats. Systern Ulrica Eleonora tog över som regerande drottning vid broderns död, på villkor att hon gick med på att kraftigt begränsa kungamakten. Hon tröttnade dock snabbt på att stå som maktlös galjonsfigur och lämnade över kronan till sin make 1720. Nu var alltså Fredrik kung, som Fredrik I. Men nu när han nått toppen, så att säga, verkade luften gå ur honom. Han förblev ointresserad av regerandet och ägnade sig med större passion åt mat, kvinnor och andra nöjen. Han fick aldrig några barn med sin drottning, däremot flera illegitima barn med sina älskarinnor, så när en tronföljare skulle utses fick Fredrik ”adoptera” en tysk furste vid namn Adolf Fredrik som ny svensk tronföljare. 1751 slöt Fredrik I sina ögon för sista gången och lämnade alltså över tronen till en man som var lika litet intresserad av politik som han var. Det sägs att det sista Fredrik sade var : ”Das Gute Essen…”, d.v.s. ”Den goda maten…” Hans sista ord sammanfattar ganska tydligt hans fokus i livet.

Carl XII i Stockholm

21 Okt

Det senaste tillskottet här på bloggen handlar om den mycket kända Carl XII-statyn i Kungsträdgården i Stockholm. Om sex år är det exakt trehundra år sedan kung Carl stupade i Norge och om lika länge är det etthundrafemtio år sedan statyn invigdes under dramatiska former. Under tidens nationalromantik fann man det passande att hylla hjältesymbolen Carl XII genom att placera hans staty centralt i huvudstaden.

Carl XII föddes 1682 på slottet Tre Kronor i Stockholm. Hans far, Carl XI, hade verkat mycket inrikespolitiskt och stärkt den svenska stormaktens finanser och armé. Detta skilde honom från tidigare stormaktskungar, som lade mycket tid på krigföring och expansion. Carl XI ansåg att riket blivit stort nog och ville nu bygga upp inifrån.

Precis som sin far styrde Carl XI enväldigt och detta gick i arv till äldste sonen när han besteg tronen 1697, efter att fadern avlidit i kräftan. Carl XII var bara femton år, men förklarades omedelbart myndig. Detta såg många kringliggande länder, som efter många bittra nederlag mot svenskarna kände en stark revanschkänsla, som ett tillfälle. Man ansåg att tillfället att ta tillbaka det man förlorat var perfekt – med en ung och oerfaren ung kung på den svenska tronen. Man var inte beredd på att kungen skulle visa sig mycket mogen uppgiften att styra Sverige, även i krig. Dessutom var den svenska krigsmakten oerhört vältränad och en av de bästa arméerna i världen efter Carl XI:s inrikespolitiska fokus under 1600-talets senare del.

Anfallet kom nästan samtidigt från tre olika stater år 1700. Danmark, Polen och Ryssland hade ingått allians och hade nu som mål att krossa Sverige och ta tillbaka vad man förlorat tidigare. Danmark ville naturligtvis ha tillbaka Skånelandskapen Skåne, Blekinge och Halland, men säkert gärna också Bohuslän, Gotland, Jämtland och Härjedalen. Gick det riktigt bra kanske man kunde kräva mer – kanske hela Småland? Polen hade förlorat Livland 1629 och hade siktet inställt på Riga, medan Ryssland, som blivit utestängt från Finska viken 1617 i och med freden i Stolbova, ville skaffa sig landområden så att man kunde ha hamnar i Östersjön.

Carl XII agerade snabbt. Danmark slogs snabbt ut och blev tvingade till fred. Narva i Ingermanland hade blivit belägrat av ryssarna och kungen avreste efter den danska freden omedelbart till staden med en armé på ungefär 10.000 man. Kring Narva väntade 30.000 ryssar. Tack vare att de svenska trupperna var bättre utrustade och tränade lyckades Carl XII med bragden att segra, trots att siffrorna var emot honom. Med denna triumf bakom sig vände sig Carl XII mot de han ansåg som huvudfienden – polackerna. Här begås kanske det misstag som gör det väldigt svårt för Sverige de kommande åren. Carl XII underskattar Ryssland som slickar sina sår efter Narva och snabbt tränar upp sin armé efter svenskt, eller västerländskt, mönster. Under de år som kungen krigar i Polen återkommer ryssarna till östersjöprovinserna och ockuperar stora delar av Sveriges östra delar. Först efter att Polen tvingats till en förödmjukande fred, inser Carl XII att han måste koncentrera sig på Ryssland som inte bara har återtagit Ingermanland, utan även grundat en stad där, på svenskt territorium – S:t Petersburg, som tsar Peter skulle göra till sin huvudstad. Svenskarna marscherar raskt in i det väldiga Ryssland med Moskva som mål. Den stränga ryska vintern tvingar honom dock att vända och ta sig söderut. I slaget vid Poltava 1709 krossas den svenska armén av ryssarna, kungen undkommer dock och lyckas fly med en handfull officerare och soldater. Han tar sig till Turkiet, eller Ottomanska riket, som vid den här tiden sträcker sig ända upp till dagens Moldavien. Där, i en liten stad som heter Bender, slår han läger. Ifrån denna avlägsna plats styr han sedan Sverige i flera år samtidigt som han försöker övertyga den turkiske sultanen till att gå in i kriget på hans sida mot ryssarna. Det svenska följet med den bestämde Carl XII i spetsen tär dock på turkarnas tålamod och efter den kända Kalabaliken i Bender tvingas kungen ut ur Turkiet och flyr, under en rekordritt, tillbaka till Sverige. Han kommer först till Svenska Pommern och avseglar därefter mot Trelleborg. Därifrån väljer han sedan att ta upp kampen mot danskarna, som återigen förklarat krig, på nytt. Detta kan ses som ytterligare ett misstag, men Carl XII ville förmodligen genom en snabb seger över Danmark få ryggen fri inför ett kommande storanfall mot de ryska ockupanterna i öster. Kungen tågar alltså mot den danska provinsen Norge för att där söka ett avgörande. Belägringen av fästningen Fredriksten vid Fredrikshald inleddes i slutet av 1718. Under denna belägring träffas kungen av en projektil i huvudet och avlider omedelbart. Vem som sköt är fortfarande oklart – spekulationerna har inkluderat ett välriktat pistolskott från fienden, det vill säga danskarna/norrmännen, eller ett skott från någon i de egna leden som tröttnat på det snart tjugoåriga kriget. Idag sluter sig många till teorin att Carl XII träffades av ett druvhagel, skjutet av en av fiendens kanoner. Funderingar kring att det skulle ha varit en svensk förrädare, kanske med koppling till Fredrik av Hessen (som mycket riktigt snart därefter blev kung av Sverige) som sköt det dödande skottet, har dock aldrig riktigt försvunnit.

Snart därefter började svenskarna fredsförhandla på allvar. Med kungen borta fanns det ingen enväldig monark som motsatte sig detta. Hade Carl XII fått leva hade han säkerligen inte gett upp förrän antingen han vunnit en förkrossande seger mot Ryssland, eller fullständigt krossats, kanske med ett brinnande Stockholm, Karlskrona och Göteborg i ryssarnas händer. Detta kan man naturligtvis bara spekulera kring.

Efter frederna, som slöts i omgångar beroende på vilket land man förhandlade med, var Sverige tvunget att lämna ifrån sig områden i Tyskland till Preussen och Hannover (som gått in i kriget allt eftersom läget för Sverige försämrats), mycket stora områden till Ryssland – delar av Kexholms län med Viborg, Ingermanland, Estland och Livland. S:t Petersburg byggdes upp till en ny, glänsande huvudstad för Ryssland. Det svenska strategiska läget hade avsevärt försämrats. Danskarna lyckas dock inte förhandla sig till några landvinster – skånelandskapen förblev svenska.

Under många år framöver fanns en revanschlust hos svenskarna och vid ett flertal tillfällen försökte man återta vad man förlorat, men misslyckades både under krigen 1741-1743 och 1788-1790. Orsaken var till stor del att det saknades bra ledarskap. Redan under 1700-talet väcktes kulten kring Carl XII och hans militära snille.

1818 avled Carl XIII som den siste av sin dynasti. Hans adoptivson, Carl XIV Johan, ville ära sin företrädare med en lämplig staty placerad centralt i Stockholm. Strax jämte palatset Makalös uppfördes 1821 en magnifik staty över den avlidne kungen, men det var många som misstyckte då man ansåg att Carl XIII hade varit en svag och obetydlig monark. Många retade sig på att det inte fanns någon staty över vad man ansåg var Sverige största kung, Carl XII, men istället denna. Man samlade därför in pengar vid en fest i Mothanders cirkus i Stockholm för att kunna skapa en Carl XII-staty. Initiativtagarna var herrarna August Blanche och August Sohlman. Uppdraget att skulptera statyn tillföll Johan Peter Molin, som också är känd för skulpturen Bältesspännarna i Bältesspännarparken i Göteborg. Denna finns också som kopia vid Nationalmuseum i Stockholm.

Statyn av kungen var klar att avtäckas inför 150-årsminnet av Carl XII:s död den 30 november 1868. Invigningen kom dock att bli dramatisk. För många stockholmare var detta en stor händelse och alla ville vara med och se den nya statyn vid den högtidliga invigningen. Den dåvarande kungen, Carl XV, ville dock hålla evenemanget enbart för inbjudna gäster och man spärrade därför av området och satte upp höga träläktare där den månghövdade dignitärpubliken skulle sitta. Detta retade stockholmarna som nu inte kunde se något längre. Våldsamma protester inleddes dagen innan invigningen, den 29 november, men Carl XV ville inte göra tillställningen allmän. Stora folkhopar försökte då förstöra träläktarna, men Livgardet kallades in och mejade ner allt motstånd. Tumultet blev totalt och folket drevs tillbaka genom att militären helt sonika red i fullt trav genom massorna till dess att de skingrades. Man begagnade sig även av stora piskor som utdelade blodiga slag. Man uppnådde dock sin verkan – läktarna fick stå kvar i orubbat skick. Dagen efter kunde man fortfarande på gatorna hitta hattar, käppar, paraplyer, galoscher och annat som farit av i den stora oredan.

Invigningen gick alltså som planerat. En 700 man stark kör sjöng Ur svenska hjärtans djup och därefter befallde Carl XV att skynket skulle falla. Där stod den unge hjältekungen med ena handen hållandes värjan och den andra pekandes mot öster – det gick ett sus genom publiken. En smolk i glädjebägaren var, förutom tumultet dagen innan, att en av initiativtagarna, August Blanche, avled samma dag som invigningen. Han hade gått i spetsen för ett stort studenttåg på väg mot Kungsträdgården när han plötsligt kände sig illamående och stapplade in på det intilliggande apoteket Ugglan på Drottninggatan för att ta sig ett glas vatten och pusta ut en stund. Där inne dog han, liggandes på en schäslong. Dödsorsaken var troligen hjärnblödning.

Bronsstatyn står än idag ungefär på den plats där slottet Makalös stod. Efter det att palatset brunnit ner 1825 fick man en stor öppen yta att använda på olika sätt. Platsen där vår staty står heter än idag Karl (sic!) XII:s torg. Gjutningen av statyn gjordes i Stockholm och den totala vikten är två och ett halvt ton. De fyra mörsarna som står runt kungen är riktiga, gjutna 1678 och togs av Carl XII som krigsbyte vid Riga 1701. Då de kan liknas vid krukor har folkhumorn valt att driva med Carl XIII som står lite längre bort i parken, flankerad av fyra lejon – ”i ena änden av parken står ett lejon omgivet av fyra krukor, i den andra en kruka omgiven av fyra lejon”.

Carl XII-statyns brokiga förflutna vävs passande nog samman med dess kontroversiella roll i vår samtidshistoria. Genom åren har många ultranationalistiska grupper tagit Carl XII till sitt hjärta och har bidragit till att kasta en mörk och orättvis skugga över kungen. Carl XII skulle säkerligen se sig främmande inför de tankar och idéer som dessa grupper har. Emellertid håller sig tyvärr inte alla med denna syn utan kopplar helt kungen till rasism, nazism och annat trams. Det krävs dock inte mycket historieläsande för att avskriva sådana vilsna tankar.

I oktober 2012 skapade statyn återigen debatt, då två miljöpartistiska politiker föreslog att man skulle avlägsna både Carl XII:s och Gustaf II Adolfs statyer i Stockholm och ställa dem på någon form av statykyrkogård. Detta mötte våldsamt motstånd, både bland folket och i pressen. Anledningen till att ta bort statyerna skulle vara för att de stod för krig och förtryck, men om man läser sin historia och skönjer den röda tråden som löper mellan Carl XII:s tid och vår egen, då inser man att utan honom, eller andra så kallade krigarkungar, hade vi inte haft mycket till land eller frihet idag.

Christina i Stockholm

14 Okt

En av de frågor jag initialt ställde mig inför idén med att skriva en blogg om kungastatyer var hur många av våra monarker som någon gång hedrats av en staty av något slag. Många visste man ju om från början – Carl XII- och Gustaf III-statyerna i Stockholm är ju näst intill allmänbildning att känna till. Men om man räknar igenom regentlängden – från och med, låt säga, Gustaf Wasa – hur många finns representerade runt om i riket? Vissa, som drottning Christina, tänkte man ju som självklar, men hur jag än funderade kunde jag inte komma på att jag sett eller läst om en sådan staty. Jag började mina efterforskningar i tron att jag helt enkelt hade missat någon känd Christina-staty någonstans. Men jag hittade ingenting. Fanns det verkligen ingen staty över en av våra största regenter genom tiderna? Efter mycket grävande hittade jag trots allt att det finns åtminstone en skulptur i helfigur av drottningen. På Stockholms Stadshus fasad skulle den tydligen finnas.

Jag gav mig av till Stadshuset för att hitta, vad jag hoppades på, en imponerande brons- eller marmorstaty. Jag letade och letade. På fasaden finns många olika utsmyckningar, ansikten och skulpturer huggna i sten, men vem som var vem var oklart. Efter några varv kring Stadshuset kunde jag lite besviket konstatera att det i alla fall inte fanns någon stor och imponerande staty av Christina. Fanns hon där var hon en av de små och anonyma utsmyckningarna jag nämnde tidigare. Men vilken? Jag vände mig till personalen, men de visste heller ingenting om detta. Inte förrän jag köpte en bok i souvenirbutiken om Stadshusets historia kunde jag reda ut var drottningen fanns. Jag gick runt till det hörn av huset där hon skulle finnas – och där! Där, högt uppe satt en liten, liten skulptur i vad jag tror är granit. Jag hade hittat henne!

Min första känsla var dock besvikelse. Dels över att statyn var så liten och okänd, men också dels för det faktum att drottningen var NAKEN. Varför? Jag vet inte en enda kungastaty som föreställer en man utan kläder. Hon påminde om de där flickorna man kan se i småstadsparker som skulpterades under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal av brunstiga äldre herrar som i brist på vackra flickor i sin egen närhet fick modellera sådana själv. Jag anser mig själv som ganska konservativ och är ganska trött på den så kallade moralpaniken som ibland råder i vårt samhälle, men jag kände mig ändå lite upprörd över att en av våra viktigaste regenter och historiska gestalter modellerats med tanke på könet. Tyngdpunkt hade lagts på hennes kvinnliga former och feminina utstrålning snarare än att hon framställts som en auktoritär monark precis som andra, manliga, kungastatyer.

Konstnären som gjort Christina-skulpturen heter Aron Sandberg. Han var tillsammans med sin bror Gustaf ansvarig för många av de utsmyckningar på Stadshuset när det byggdes på 1910-talet. Mängder av arkitekter och konstnärer samarbetande under husets uppförande och när invigningen kom 1923 hade man nått sitt mål – en byggnad i stram, nationalromantisk stil med många detaljer som anknyter till historien.

Sandbergs staty av drottningen står och håller tre hus i sin famn – Ulrika Eleonora kyrka, Rådhuset och Stadshuset. På detta vis blandar hon historia och nutid där hon står och blickar in mot Kungsholmen, vars skyddspatronessa hon är. Det var drottning Christina som införlivade Kungsholmen med resten av Stockholm.

Drottning Christina föddes 1626 som enda barn till den store svenske kungen Gustaf II Adolf som regerade mellan 1611 och 1632. Fadern var mycket förtjust i sin dotter och eftersom äktenskapet med Maria Eleonora av Brandenburg inte hann producera några söner accepterade kungen och riksdagen att dottern Christina blev tronföljare.

Under uppväxttiden rasade det trettioåriga kriget som värst ute i Europa och Gustaf II Adolf såg det som sin plikt att skydda protestantiska stater i Nordtyskland mot den katolske tysk-romerske kejsarens aggression. År 1630 landstiger han med den svenska armén i Tyskland och kommer under de följande åren bli ett gissel för den förvånade kejsaren. Den svenska armén med Gustaf II Adolf i spetsen vinner seger efter seger och tvingar tillbaka de katolska styrkorna. Under ett av de otaliga fältslagen stupar dock den svenske kungen, i Lützen den sjätte november 1632. När budet når Stockholm blir dottern och kanske framför allt hustrun fullständigt förkrossade. Mycket har sagts om Maria Eleonoras agerande vid denna tid – att hon skulle bli bindgalen och behandla Christina dåligt. Hur mycket av detta som är sant kan vi naturligtvis aldrig till fullo reda ut, men de flesta historiker sluter sig till tanken att Christinas uppväxt och moderns agerande till stor del påverkades av kungens plötsliga död.

Under de första åren styrdes Sverige av en förmyndarregering under Axel Oxenstierna som också hade hand om Christinas uppfostran. En av sakerna man gav stor vikt var att inpränta i den unga drottningen den rätta, protestantiska tron.

Efter kungens död drog sig inte Sverige ur kriget (såsom den svenska generalerna senare gjorde efter Carl XII:s död), utan man krigade vidare under lysande generaler som till exempel Lennart Torstensson. Krigen leder till framgång och när frederna sluts 1648 är Sverige, tillsammans med Frankrike, en av segrarna.

Christina hade ansetts myndig 1644 och tog då själv över regeringsansvaret. Precis som sin far var hon en enväldig monark som på många sätt kunde göra som hon ville. Hon verkade för att Sverige skulle bli accepterat av Europa som den stormakt man nu faktiskt var. Drottningen ville omge sig med ett glänsande hov och såg till att fylla de ganska glesa leden av adelsmän med många nyadlade familjer. Andra kända namn knöts till hovet, såsom den kände fransmannen och filosofen Renée Descartes. Fältmarskalken och greven Erik Dahlberg skapade på Christinas befallning planschverket Suecia Antiqua et Hodierna (Sverige förr och nu) där ett antal kopparstick skulle visa upp imponerande städer och byggnader i Sverige för utlänningar.

Drottningen valde att aldrig gifta sig. Ett tag hade hon och pfalzgreven Carl Gustaf visat ett visst intresse för varandra, men något giftermål blev det aldrig. Carl Gustaf utsågs dock till svensk tronföljare, eftersom Christina som ogift aldrig skulle kunna få några legitima barn som lagligt skulle kunna ärva tronen.

Förmodligen hade Christina funderat länge på sin tro då hon 1654 tog steget att abdikera och flytta från Sverige. Skälet var att hon inte var övertygad om protestantismen, den protestantism som Sverige var en av förkämparna för, den protestantism hennes far hade offrat livet för. Hon hade blivit en övertygad katolik och som sådan kunde hon inte vara drottning över Europas ledande protestantiska makt. Detta insåg Christina och valde alltså att flytta från fäderneslandet och ansluta sig till påven i Rom, där hon kom att bo en stor del av sitt återstående liv. Hon glömde dock aldrig Sverige och återvände faktiskt vid mer än ett tillfälle för att bevaka sina svenska intressen. Hon försökte till och med få garantier att efterträda den ungen Carl XI om han skulle dö i unga år. Av detta blev inget. I slutet av 1660-talet försökte hon bli polsk tronföljare, men det lyckades inte heller. Därefter reste hon återigen till Rom som hon aldrig lämnade. Hon avled 1689 och begravdes tillsammans med påvarna i Sankt Peterskyrkan.

Med en sådan intressant historia och ett så spännande leverne förtjänar verkligen Christina att hedras på bättre sätt i Sverige. När till och med relativt obetydliga kungar som Carl XIII har mer än en helfigurskulptur placerad i olika svenska städer kan man tycka att vår världskända drottning Christina borde ha ett passande och ordentligt monument åtminstone i huvudstaden. Tiden för uppförandet av nya kungastatyer är kanske förbi, men i det här fallet kanske man borde tänka om. Tänk er en praktfull Christina, sittandes som Moder Svea på sin tron, blickandes ut över platsen för hennes gamla slott Tre Kronor!

Miljöpartister vill ta bort kungastatyer i Stockholm

11 Okt

Ja, så är den bittra sanningen. Två av partiets ledamöter med spännande namn, Valter Mutt och Annika Lillemets vill ha bort statyerna av Carl XII och Gustaf II Adolf i centrala Stockholm och förflytta dem till ”en undanskymd plats”. Man föreslår till och med en statykyrkogård i stil med sådana som finns i gamla Sovjetunionen, där gamla skulpturer av Lenin och Stalin med flera trängs med varandra. Orsaken till detta är att Mutt och Lillemets anser att dessa kungar står som symboler för krig, lidande och förtryck.

Man kan inte försöka ändra i historien genom att ”plocka bort” saker som man inte tycker passar in. Att förstöra evidens från en tidigare epok för att man skall trivas bättre i nuet har man gjort tidigare i historien. Nazisternas bokbränningar innan och under andra världskriget tillhör ju inte precis mänsklighetens ”finest hour”.

Herman Lindqvist, vår folkkäre, kungatrogne ”rikshistoriker”, skriver också om det absurda i riksdagsmotionen i en artikel i Aftonbladet. Han påpekar, mycket riktigt, att utan dessa ”krigarkungar” hade Sverige knappast fått uppleva den fred och frihet som vi har i dag. Fred och frihet kostar, det är inget som är givet oss gratis. Att tro någonting annat är naivt.

Carl XV i Stockholm

7 Jul

En av de mest otippade kungar att stå staty, som faktiskt gör det, är Carl XV (kung 1859-1872). På Djurgården i Stockholm, inte så långt ifrån Carl X Gustaf-statyn utanför Nordiska Museet, står en magnifik ryttarstaty gjord av Charles Friberg, avtäckt 1909 – 27 år efter Carl XV:s död.

Varför är det otippat att Carl XV står staty? Jo, av den enkla anledningen att överlag är det bara de ”stora” kungarna som förärats med statyer runt om i våra städer och Carl XV kan väl knappast räknas till dem. Inte för att han på något vis var oduglig, utan för att Sverige kommit så pass långt i sin demokratiseringsprocess under hans tid att kungens roll inte var betydelsefull i samma magnitud som på de ”stora” kungarnas tid. Att det trots allt blev en staty beror troligen på det faktum att vid tiden för invigningen av densamma var Sverige inne i en djup, nationalromantisk era där symboler för riket var oerhört viktiga. Bara fyra år innan Fribergs ryttarstaty var klar hade Sverige genomlidit Norges frigörelse med all prestigeförlust det innebar. Riket behövde helt enkelt tydliga nationalsymboler att stödja sig på.

Image

Carl XV föddes 3 maj 1826 på Stockholms Slott. Han var äldste son till Oscar I, som i sin tur var son till Carl XIV Johan, den förste bernadotten. Carl utbildade sig i Uppsala och visade tidigt prov på en konstnärlig ådra. Flera av hans verk finns bevarade idag hos Nationalmuseum, dit kungen donerade dem. 1850 gifte han sig med prinsessan Lovisa av Nederländerna, men de fick aldrig någon tronföljare som överlevde barndomen. I stället övergick kronan efter Carls död till brodern Oscar (II). Ett av få politiska spår Carl XV lämnade efter sig var en storslagen tanke om skandinavismen. Han blev god vän med Fredrik VII av Danmark och skapade med denne, helt utan övrigas inrådan, ett förbund om gemensamma ståndpunkter och allians i händelse av krig. Kungens rådgivare ställde sig dock negativa till idén och Carl fick nesligt acceptera att Sverige drog sig ur alla löften. Han blev mycket besviken och bitter över denna tydliga markering mot den personliga kungamakten. En annan mycket viktig händelse under Carl XV:s tid som svensk kung är ståndsriksdagens upplösning. Ända sedan medeltiden hade landets styrts av kungen och de fyra stånden – adel, präster, borgare och bönder. Då många dugliga människor inte alls passade in i dessa ständer (till exempel lärare eller icke-adliga officerare) valde man att avskaffa denna uråldriga inrättning. Detta skedde 1866. Om Carl XV person har det sagt att han var stilig (han kallades ”Kalle Fröstarke” för sin virilitet och sina äventyr bland Stockholms unga damer) och robust. Han intresserade sig bland annat för Stockholms brandförsvar och vid eldsvådor kunde man ibland se kungen själv ge en hjälpande hand. Dock stjälpte kanske kungens hand mer än att den hjälpte – Fritz von Dardel skriver:

Image

H M är vid dessa tillfällen ej till sin fördel. Han blir het, ger order och kontraorder samt slutar ofta med att göra polistjänst genom att från brandstället bortköra onyttiga åskådare. Det händer honom icke sällan härvid att han ryter åt sina undersåtar, ja till och med utdelar knuffar. Jag är verkligen förvånad öfver att H M icke någon gång träffar en fyllbult, som betalar honom igen med samma mynt. Jag tog mig på hemvägen friheten att säga H M huru litet detta uppträdande stämde öfverens med hans kungl. värdighet. Slutligen fick jag honom att medgiva att han haft orätt, men jag är öfvertygad om att nästa gång H M befinner sig vid en eldsvåda, börjar han om på samma sätt.

Carl XV:s starka hälsa skulle dock visa sig svika honom. Efter drottning Lovisas död 1871 hämtade han sig aldrig, utan avled efter eImagen misslyckad kurresa till Aachen följande år, endast 46 år gammal.

Charles Fribergs ryttarstaty av Carl XV är den enda staty som finns av kungen. Den står ett stenkast från Nordiska Museet på Djurgården i Stockholm, precis utanför Biologiska Museet. Kungen är avbildad iklädd militäruniform och blickar barskt in mot staden.

I min mening är detta en av de mest intressanta kungastatyerna – den är den enda i sitt slag, den är vackert gjord och den avbildar en inte för alla speciellt känd kung. Ett värdigt minnesmärke över en kung som ville mycket, men hölls tillbaka av tidens nya idéer.

Gustaf III i Stockholm

6 Jul

Så, så är jag tillbaka och har sorterat allt bildmaterial från stockholmsresan. Min stackars fästmö blev runtsläpad för att jag skulle kunna fotografera så många kungastatyer som vi bara hann med – femton stycken hann jag med. Mer om vilka alla femton är i senare blogginlägg. Den kung som får äran att bli först från Stockholm, tillika nummer tre här på bloggen, är min gamle favorit – Gustaf III.

Gustaf III föddes 1746 i Stockholm som äldste son till kronprins Adolf Fredrik och kronprinsessan Lovisa Ulrika. Föräldrarna hade fött en son tidigare men denne var dödfödd och därför blev det Gustaf som blev arvfurste. Vid födseln uppstod komplikationer och ena sidan av pannan och ögat blev något missbildat. Detta kan man se på porträtt och skulpteringar av kungen, då Gustaf III ville att man återgav en så realistisk bild av verkligheten som möjligt. ImageNär Gustaf var fyra år blev han kronprins, då den gamle Fredrik I avled och fadern Adolf Fredrik blev kung. Pojken beskrevs som intelligent och livaktig, men med en förmåga att förställa sig och aldrig riktigt vara sig själv. Historikern och Gustaf III-kännaren Beth Hennings teori kring detta har att göra med uppfostringen – dels uppfostrades Gustaf av frihetstidens ständer som ville skapa en demokratisk, adelsvänlig kung, dels uppfostrades han av modern Lovisa Ulrika som ville skapa en stark, framtida kung som skulle agera självständigt utan ständernas inrådan. Dessa två helt olika typer av uppfostran gjorde att Gustaf lärde sig att förställa sig inför både modern och inför ständerna, för att visa sig lojal mot båda. Gustaf III blev en mycket komplicerad och förställd, för att inte säga teatralisk, personlighet resten av sitt liv. Teatern kom att bli hans tillflykt och han blev en kulturens försvarare under sina år som svensk regent. Många kulturpersonligheter kunde utvecklas i Sverige under Gustafs tid med hjälp av subsidier, till exempel Bellman, Sergel, Kellgren, Thorild med flera. År 1771 befann sig kronprins Gustaf i Paris, favoritstaden, när han fick budet om att hans far avlidit i Stockholm. Adolf Fredrik hade fått blodstörtning efter en alldeles för stor måltid och avlidit knall och fall. Kronprins Gustaf var nu Gustaf III. Han var tvungen att avbryta sin resa för att ta sig tillbaka till sitt kungarike. Länge hade han planerat för vad som nu komma skulle. Hans föräldrar hade försökt sig på en statskupp redan 1756 för att utöka kungamakten, men den hade misslyckats. Nu skulle Gustaf prova samma sak – och denna gång var det verkligen vinna eller försvinna. Skulle kuppen misslyckats hade säkerligen den nye kungen avsatts och tvingats i landsflykt. Planeringen var därför minutiös in i minsta detalj. Det slutade med en helt oblodig kupp där kungen återfick näst intill all makt i riket. Detta gjorde också Gustaf populär bland alla (utom adeln, naturligtvis, vars befogenheter inskränktes) och det sägs att folk hurrade och sjöng på gatorna när Gustaf kom ridande direkt efter den lyckade kuppen. Under åren som följde behöll kung Gustaf sin popularitet, men hans privata situation blev allt mer ohållbar. Han var sedan 1766 gift med den danska prinsessan Sofia Magdalena (som nu alltså var svensk drottning). De var väldigt olika – han intelligent och driftig, hon lågmäld och med enkla intressen – och det äktenskapliga samlivet utvecklades inte, så att säga, till att bära frukt. För att få en tronarviImagenge tvingades Gustaf att söka hjälp att uppvakta drottningen. Detta lyckades så småningom med hjälp av hovstallmästare Adolf Fredrik Munck. Rykten uppstod dock att det var denne som var far till kronprinsen som föddes 1778 och inte Gustaf III själv – ett rykte som aldrig riktigt kom att dö ut. Min åsikt är dock att barnet var kungens. Ser man på portätt av sonen i vuxen ålder är han mycket lik Gustaf III. 1770-talet var Gustafs bästa tid, under 80-talet skulle populariteten dala. 1788 hade det gått så långt och kungen blivit så impopulär bland främst adelsmännen, att Gustaf kände sig tvungen att göra någonting drastiskt. Åtgärden blev att förklara krig mot Ryssland. Efter Det stora nordiska kriget 1700-1721 hade Sverige förlorat sin stormaktsställnig och det var nu Gustaf III:s avsikt att vi skulle få tillbaka densamma. Idén kan tyckas vansinnig, men faktum är att den svenska flottan vid denna tid lätt kunde mäta sig med den ryska. Tanken var att slå ut den ryska östersjöflottan och sedan, med fri tillgång till havet, landsätta truppstyrkor i det lättillgängliga S:t Petersburg för att sedan tvinga Ryssland på knä. Planen hade kanske lyckats om inte det inledande slaget blivit oavgjort. Hela kriget kom i stort sett sedan bli ett sjökrig där ingen parterna fick något definitivt övertag. Men tack vare en förkrossande svensk seger vid Svensksund 1790 kunde kriget avslutas utan förluster för något av länderna. Det var efter detta krig, när Gustaf III triumferande steg i land på Skeppsbrokajen, som Johan Tobias Sergel, började på sin staty av kungen. Man hade inte återvunnit stormaktstiden, men man hade knäppt Ryssland på näsan och skapat en förnyad rysk respekt för Sverige. Efter statskuppen 1771 hade Gustaf III skaffat sig NÄSTAN all makt, men inte all. En av sakerna han var tvungen att fråga ständerna om lov kring var anfallskrig. Eftersom kungen visste att de inte skulle tillåta ett sådant sägs det att man lät Kungliga Operan sy upp ryska uniformer, klä svenska soldater i dem, låta dem smyga över den ryska gränsen för att sedan komma skrikande och skjutande in i Sverige igen. På detta sätt kunde Gustaf påstå att det var Sverige som blev anfallet, inte tvärtom. Om detta är helt sant har man dock aldrig kunnat bevisa. Vad man vet är i alla fall att under kriget, 1789, genomförde kungen sin andra statskupp, där han bland annat skaffade sig rätten till att själv kunna initiera ett anfallskrig. Att kriget inte gått som man hoppats, samt att Gustaf hade skaffat sig närmast absolut makt upprörde många adelsmän. Konspiratörer bildade grupper och de mest radikala ville mörda kungen. På en maskeradbal på Operan den 16 mars 1792 sköt kapten Anckarström, en konspiratör i en av de mest radikala grupperna som ville bli av med kungen, Gustaf III i ryggen. Eftersom skottet inte var direkt dödande och eftersom kungen inte ens föll till marken uteblev det revolutionsutbrott som konspiratörerna hade tänkt sig. Mördaren kunde gripas och avrättas och flera av de andra konspiratörerna straffades också hårt. Kung Gustaf avled efter närmare två veckor på Slottet. Hans skador var inte värre än att man hade kunna bota dem ganska enkelt med modern sårvård, men under 1700-talet hade denna vetenskap ännu inte utvecklats fullt och kungen ruttnade i stort sett inifrån tills han avled 29 mars. Sverige gick nu in i en mörkare tid och de som Gustaf III hade haft som sina förtrogna stängdes nu ute. Kungens son hade nu blivit Gustaf IV Adolf och han hade samma intentioner att styra riket som fadern, men han saknade faderns skarpsinne och förmåga att styra, så riket föll i händerna på dåliga rådgivare. Många skulle hädanefter se tillbaka på Gustaf III:s tid som en tid av ljus.

Image

Som sagt, konstnären och bildhuggaren Johan Tobias Sergel började med en staty av Gustaf III redan direkt efter slaget vid Svensksund 1790, på kungens egen befallning. Redan två år senare var kungen död och statyn fortfarande knappt påbörjad. Först 1799 gjordes avgjutningen, men det var inte förrän nio år senare som statyn skulle komma att avtäckas och officiellt invigas.

Image

Det är en ödets ironi att statyn av Gustaf III – symbolen för en glänsande epok – kom att bli klar just i januari 1808. Bara en månad senare befann sig Sverige i brinnande krig med Ryssland och efter det skulle landet aldrig mer bli sig likt. Invigningen av Sergels Gustaf III-staty på Skeppsbrokajen utanför Slottet kom att bli den gamla gustavianernas sista stora fest. Alla var där, den åldrade Sergel själv, kungafamiljen med den rörde Gustaf IV Adolf i spetsen och tusentals stockholmare. Det var militärparader och alla var klädda i sina mest praktfulla dräkter. Flera tal lästes upp som hyllade Gustaf III och hans tid. Många ögon tårades när man mindes tillbaka till en för många lättare och mer angenäm tid. På den efterföljande middagen, efter många tidigare skålar, reste sig Sergel och höll ett dundrande tal:

Mina Herrar! (Håll i mig, era svin!) Vår sol (Gustaf III) dränktes i blod, men han har uppgått igen för att stråla i en annan värld, ty ta mig tusen djävlar var inte Gustaf III en stråle av det eviga ljuset! Den bild jag gjort av honom är smörja, men vi ha hans bild i våra hjärtan, och där skall han leva så länge vi har en droppe blod i våra ådror. En skål för Gustaf III:s minne, för vår far, vår välgörare!

En annan av de gamla gustavianerna, Rosenstein, syntes inte till efter talet. Han hade halkat ner under bordet efter allt för mycket spritinmundigande och när man påpekade att kung Gustafs skål dracks, svarade han att ”den skålen dricker jag alltid på knä”.

(Informationen om dessa festligheter har hämtats från Herman Lindqvists bok ”Då riket sprängdes och Bernadotte blev kung”.)

Image

I dag är det mycket längesedan den siste gustavianen avled och ingen har längre bilden av kung Gustaf i sitt minne. Men statyn har stått på samma plats sedan den spektakulära invigningsmiddagen för över 200 år sedan. Detta gör den till en av de äldsta kungastatyerna i staden, bara Gustaf Wasa-statyn utanför Riddarhuset och Gustaf II Adolfs ryttarstaty på Gustaf Adolfs torg invigdes tidigare.

Gustaf III avbildas som segerherre och fredsskapare. Han stiger i land hållandes en olivkvist i höger hand. den vänstra vilar sig mot statsrodret och där hänger också en segerkrans. Uniformen är flottans och kungens hållning och rörelse är inspirerad av en antik marmorskulptur – Apollo di Belvedere.

Statyn är gjord i brons och står på en trappsats av granit där det är mycket populärt bland turister och trötta stockholmare att sitta. Man ser tydliga likheter mellan samtida portätt och Sergel har inte dragit sig för att infoga kungens födelsedefekt i pannan. Man ser det tydligast om man tittar upp mot kungens ansikte rakt underifrån.

Mellan november 2005 och midsommar 2006 renoverades statyn. Då den var tyngre än väntat uppstod en del komplikationer och man fick använda sig av flera kranbilar, den ena med större lyftkapacitet än den andra, för att kunna lyfta bort kungen och ge honom en välbehövlig skönhetsvård efter närmare 200 år ute i det fria. Dagens Nyheter skrev om hur det gick till.

Image

Många är nog överens att Gustaf III är en av de största, eller åtminstone mest intressanta, av våra svenska kungar. Märkligt nog finns det dock bara denna staty i helfigur av honom. Det finns en del byster, naturligtvis, men bara en staty. Man får ju hoppas att städer som Gustaf grundade, Östersund eller Tammerfors, någon gång hyllar sin grundare med ett passande monument.

Stockholms kungastatyer

28 Jun

I morgon åker jag och min kära fästmö till Stockholm för att vara där i fyra dagar. Jag skall då försöka hinna med att dokumentera så många kungastatyer som möjligt – har för mig det finns 22 stycken! Så, håll ut till nästa vecka någon gång, så kommer det att ramla in nya inlägg om kung efter kung. Kanske rent av någon drottning?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.